Tätortssafari – Kronobergs län

Sägnen om sjöålgen!

Sägnen om sjöålgen
så som kusinerna Grels G. Caino och
Gwendolyn de Maorney fått den berättad för sig

Första strofen

Denna berättelse har sin början en sen höst för länge, länge sedan, under hövding Brynolf Tveskäggs styre. Folket levde i frid och välmående på alla sätt.

I Theleborgs skogar hade nyligen en beryktad klok gubbe avlidit. Han hade ansetts mycket kunnig och skicklig i många områden, ja oss emellan ansågs han av många ha kunnat utföra rent magiska verk. Under den kloke gubbens livstid hade ytterst få vågat besöka honom annat än när de verkligen behövde hans hjälp. Man hade hört många rykten om egendomligheter som utspelat sig i den glänta där gubben bott. Folket hade hört rykten om att han skulle ha en skatt gömd någonstans i sitt hus, men ingen visste säkert. Nu när den kloke gubben gått bort, så vågade sig tre giriga bönder på att smyga ut till hans ägor för att pröva lyckan.

Mannen vande rätt ut sagt upp och ner på kvarlåtenskapen i sin jakt på skatter, men fann inget av värde. Böcker kunde de inte läsa, så dem slängde de in i elden för att varma sina simpla själar. De ville laga sig något varmt att dricka i den kulna kvällen, så en av mannen gick ut till en gammal brunn ute bland några buskar för att hämta vatten. På brunnslocket fanns egendomliga tecken inristade, men bonden kunde inte förstå den olycksbådande inskriften utan lyfte på locket. I facklans sken såg han något skimra och han ropade efter sina vänner att komma ut.

Männen lyste med sina tre facklor ner i brunnen och såg en lång käpp av en silverskinande metall. De tog tag i käppen för att lyfta upp den och studera den på närmare håll, varvid de fann att den satt väldigt hårt fast. De började bända och dra för att få loss käppen. Då hördes ett mycket bisarrt läte, ett öronskärande och ångestfyllt avgrundsjämmer. Männen tvekade en stund, men i sin girighet drog de snabbt upp käppen.

Då hördes ett ursinnigt vrål från brunnens djup och en av männen tappade sin fackla i ren förskräckelse. Till mannens stora förvåning slocknade inte facklan när den trillade ner i brunnen utan istället lystes hela brunnen upp på ett märkvärdigt sätt. Nyfikna som de var tittade mannen ner i brunnen och kunde då se att den var nästan helt tom på vatten. På den slammiga bottnen kunde de nu tydligt se ett litet avskyvärt djur eller annat väsen som vältrade sig i den stinkande dyn.

Plötsligt gav varelsen ifrån sig ett skräckinjagande vrål och sköt som en pil rakt genom brunnens stenvägg så att stenflisor yrde högt. Männen stod som förstenade och hörde ett muller genom jorden. De såg en upphöjning resa sig på marken som om något grävde sig fram just under markytan. Jordvallen som skapades sträckte sig rakt iväg mot sjön med en rasande fart.

När de simpla bönderna återhämtat sig efter denna skrämmande osannolika upplevelse sprang de så fort de kunde iväg till närmaste by i rädsla för livhanken. Mannen var som förstummade och kunde inte få fram ett vettigt ord på flera dagar och de hämtade sig aldrig från sin upplevelse.

Andra strofen

Väldigt få hörde någonsin talas om vad som hänt vid den kloke gubbens stuga. Vem skulle någonsin kunnat tro på ett ord av vad som utspelat sig där?

Många år senare berättade emellertid en av männen vad som hänt för den kloka gumma som tillkallats till hans dödsbädd. Gumman frågade genast var stugan hade legat och vart käppen tagit vägen. Mannen beskrev vägen till stugan, men kunde ej minnas vad som hände med käppen vid deras plötsliga flykt.

Den kloka gumman, ja hon hette mor Anna, hade getts sig ut att söka upp stugan och efter många dagars letande fann hon den igenväxta stigen som ledde fram till den gamla fallfärdiga stugan.

När hon öppnade dörren föll den genast av och dammet och smutsen yrde när den föll till marken. I stugan var allt en enda röra dels efter mannens framfart och dels det att djuren sökt igenom stugan i jakt efter mat.

Mor Anna hittade en del saker som kunde vara bra att ha för en klok gumma som hon, men ingen stans hittade hon något som kunde förklara vad de tre bönderna upptäckt i brunnen för alla dessa år sedan.

Till slut hittade Anna en mycket illa medfaren bok i eldstaden. Boken var mycket bränd och dessutom skadad av vatten, väder och vind. Hennes ögon var gamla och trötta, hon kunde knappt läsa ett enda ord i boken. Hon gick ut i ljuset utanför stugan för att kunna se bättre. Men sidorna var så uppbrända att man inte kunde läsa mer än några ord här och där, det var omöjligt att få något större sammanhang av boken. En sak var dock mycket klar; bokens titel var mycket avslöjande…

Mor Anna tillbringade sina sista år med att studera boken hon funnit för att försöka i där tidens tand dolt orden. När hon sedan låg på sin dödsbädd gav hon boken till sin äldsta dotter i hopp om att hon skulle kunna lösa gåtan.

Därefter gick denna mystiska bok i arv i flera generationer av döttrar som alla försökte bidra till att ställa samman helheten. Men den ursprungliga boken föll efter åren sönder och ersattes av kvinnornas anteckningar.

Nu styrde Ulvskägge den Röde i trakten och Mor Annars dotterdotters dotterdotters dotterdotters dotter började sakta att se sambanden mellan varelsen i brunnen och boken om att kontrollera demoniska väsen.

Tredje strofen

En vår just när isen smält gav sig några av Theleborgs fiskare ut för att fånga fisk till den traditionella vårfesten. De hade under de sista åren märkt hur det blivit allt mer ont om fisk i näten. De hoppades på bättre tur efter den milda vintern som varit. Men trots att de varit ute ända sedan tidig morgon till senaste kväll fick de inte mer än fem små ynkliga fiskar i sina nät.

Byäldsten sammankallade till ett stort möte för att besluta hur man skulle göra för att lösa problemet med maten inför våren. Soldin satt tyst medan männen i byn samtalade. Nog visste hon vart fisken tagit vägen, men hon visste mycket väl att ingen skulle vilja lyssna på det örat.

Nästa dag gav sig en handfull av männen ur byn ut i en ranglig båt för att genomföra den befängda idén med att mata de kvarvarande fiskarna med överblivna brödkanter. Himlen var klarblå och solen värmde vårligt.

Plötsligt piskades en skummande vattenvirvel upp runt männens båt trots att det var alldeles vindstilla. Som genom ett trollslag försvann både båt och män spårlöst ner i det svarta djupet och total tystnad lade sig över byborna som stod på stranden oförmögna att hjälpa de stackars männen.

Men vill ni veta vad som var det mest skräckinjagande denna morgon vid stranden? Jo: det öronbedövande skriet som plötsligt hördes över sjön medan skummet yrde!

Byborna skickade genast bud efter byns klokaste, däribland för att en förklaring på vad som var mycket avvisande mot bybornas frågor och muttrade endast något om en förbannelse som lagts över byn för många, många år sedan.

Ingen kunde komma fram till någon förklaring till vattenvirveln eller skriet. Soldin sågs på kvällarna med en sliten bok i sin famn sittandes nere vid sjöstranden. Hon muttrade egendomliga ord och strödde något pulver för vinden. Men hon ville inte berätta för någon vare sig om boken eller något annat.

Byäldsten började bli upprörd över att Soldin som uppenbarligen visste något om vad som pågick inte ville säga ett ord till någon. Så han gick själv till hennes stuga i skogsbrynet för att tala allvar med henne.

Just när han lyfte handen för att knacka på dörren hörde han just samma blodisande vrål som när båten svaldes i vågsvallet några dagar tidigare. Han slet upp dörren för att mötas av en förunderlig syn: mitt framför spisen fanns ett stort hål som ledde ner till okända djup.

Fjärde strofen

Soldin återfanns aldrig. Men den bok man sett henne läsa ur nere vid stranden hittade man på hennes spiselkrans. Boken berättade om magiska väsen från Jordens innandöme och hur man kan styra dessa. Men ingen i byn var förmögen att tolka instruktionerna och hade ej haft någon efterträdare att lära upp.

Under de dagar som följde började hemska saker hända i den lilla byn och dess omgivningar. I sjön kunde man allt oftare skåda en märkvärdig skugga och de oförklarliga strömvirvlarna, man kunde snart dagligen höra det avskyvärda vrålet. Men värst av allt; i de oskyldiga böndernas hus uppstod fler egendomliga hål ner i underjorden, precis som det i Soldis stuga, och människor, oftast barn, försvann spårlöst. Ingen vågade undersöka hålen närmare av rädsla för sitt liv. Det skall dock förtäljas att enstaka personer, främst män, rövades bort av detta vidunder för att återfinnas svårt skadade och lemlästade.

Man började få en allt klarare bild av det hemska vidundret genom att höra vad de skadade männen hade att berätta: det såg ut som en stor sjöorm fast med päls på överkroppen och ett skräckinjagande älghuvud. Den hade armar, men inga ben. Dess händer var över en aln breda och på varje finger hade den en lång, sylvass klo. Pälsen var brungrå och stjärten var ärggrön. Och dess ögon lyste eldröda ovanför de gula huggtänderna.

Och till sin stora förfäran kunde byborna dra den slutsatsen att ett av underjordens hemskaste väsen börjat hemsöka deras trakter för att äta upp deras barn och jungfrur.

Man döpte vidundret till Sjöålgen då man ansåg det mest likna en blandning mellan en ål och en älg. Man sände bud ut i riket efter modiga män som kunde hjälpa folket i Theleborg att besegra denna best. Den modiga krigare som kunde dräpa besten skulle få rikligt betalt: sin egen vikt i renaste guld!

Femte strofen

Av alla kämpar i landet var det inte många som kunde tro att det bud som nådde dem var sant, men visst var de intresserade av belöningen!

Fem kämpar anlände efter en tid till Theleborg och de började planera för att infånga odjuret. Vid strandlinjen placerade man ut en fälla där man hängde upp en nyslaktad spädgris som bete då man inte kunde förmå sig att offra någon av byborna. Kämparna satte sig sedan och inväntade besten.

Snart hördes ett muller i jorden och marken skakade. Kämparna föll handlöst av sina pallar men rusade blixtsnabbt upp med svärden i högsta beredskap.

Vidundrets huvud sköt upp ur marken mellan mannen och det slog runt sig med sina långa armar. Mannen försökte skydda sig med sina svärd, men två av dem blev så hårt slagna av vidundrets kloförsedda ramar att de aldrig mer vaknade. De återstående tre kämparna klarade sig undan med några revor och fäktades ivrigt för sina liv när plötsligt ålgen helt tog sig upp ur marken och började fäktas tillbaka med sin enorma stjärt varvid en av kamparna flög en halv fjädringsmil. Nu fanns bara två av kämparna kvar och de började bli desperata. De insåg att om de inte ens lyckades åsamka odjuret den minsta skada mycket snart så skulle slutet vara nära.

Det var nu som ålgen gjorde ett för kämparna turligt misstag: den svepte med sin stjärt över ett av kämparnas upphöjda svärd varvid svärdet skar av dess stjärt.

Vrålande av smärta kastade ålgen sig över den andre kämpen och slet honom i bitar. Den siste kämpen blev förstelnad av förskräckelse och kunde inte röra sig ur fläcken när ålgen närmade sig.

Han stod där helt hjälplös och ålgen bet av honom huvudet innan den hastade ner i sjöns svarta vatten och var försvunnen. Odjuret var borta och man ställde till en stor fest i tron att man nu hade lugn och ro. Men tror ni att ett sådant vidunder inte överlever en liten skråma? Nå, då har ni mycket kvar att lära!

Sjätte strofen

Jodå, lugnet lade sig åter över Theleborg och folket gladdes åt att fiskebeståndet delvis återhämtade sig. Alla levde i tron att sjöålgen nu var borta för alltid och de snikna bönderna i Theleborg gladde sig över att inte ha behövt betala ut någon belöning.

Men man ska aldrig vara för säker även om åren gick och livet återgick till det normala. En vinter när männen var ute på sjöns is för att lära sig den nästan bortglömda gaddklubbarkonsten av Reidulv den Dryge från grannbyn hände något förskräckligt. Även om det var iskall vinter och solen inte kunde synas på himlen började isen spricka upp. Det kanske inte låter egendomligt för er, men sprickorna som bildades verkade förfölja männen. Alla männen utom Reidulv flydde från isen. Han gick lugnt kvar där medan sprickorna snabbt närmade sig. Det var först när sprickorna började lägga sig i cirklar runt honom som han började ana oråd. Utan förvarning sträckte sig en hårig hand upp genom isen och drog ner den skrikande Reidulv.

Mannen på stranden insåg förskräckta att ålgen var tillbaka och sprang så fort de kunde tillbaka till byn. Åter igen skickade man ut bud till alla modiga kämpar i riket och denna gång var det lättare att få folket att tro på berättelsen då det numera berättats land och rike runt om de fem kamparnas våldsamma död för flera år sedan.

Ett dussin kämpar anlände inom kort till Theleborg för att kämpa mot vidundret mot sin egen vikt i guld som belöning. Man visste nu från den tidigare striden att man måste göra en snabb seger för att kunna klara sig undan med livet i behåll, så man gjorde en noggrannare förberedelse denna gång. Man gjorde en fälla i samma stil som vid den tidigare kampen och man placerade tre och tre runt fällan. När mullret hördes var kämparna redo på vad som komma skulle. Precis som förra gången var vidundret vida överlägset kämparna och alla utom en dog en snar och blodig död. Men ålgen var besvärad av att kämparna var fler denna gång så den siste kämpen lyckades som genom ett under hugga av ålgen dess ena arm – men det skulle han inte ha gjort!

Ålgen skyndade visserligen genast ner i det hål som den kommit upp ur, men den avhuggna armen kastade sig över den siste kämpen och slog klorna runt hans huvud och fast i hans hals. Med ett krasande ljud spräcktes skallen. Byborna begravde alla tolv stolta kämpar – och gladde sig åter i sin gnidighet. Men hövdingen ville ha ålgens arm som trofé och ville ta loss den från den siste kämpen. Det visade sig dock omöjligt. Så tror ni inte på denna berättelse så kan ni själva leta upp kämpens skalle och ni kommar att finna att ålgens arm sitter stenhårt fast runt skallen!

Sjunde strofen

Men inte trodde väl ni att det var slut nu? Nejdå! Visserligen hörde man inte av vidundret på länge, men efter några år började man oroa sig storligen över det minskande fiskbeståndet i sjön. Många av byborna trodde att berättelsen om ålgen bara var gammalt skrock och att fiskens försvinnande måste ha en annan förklaring. Kanske var det bara så att fisken inte trivdes nu när sjön börjat bli grumligare?

En sommardag kom ett kungligt besök till Theleborg för att fira prinsessans 15-årsdag. Man gav sig ut i en utsmyckad båt på sjön och musiker fyllde luften med de vackraste toner.

Prinsessan satt och försökte spegla sig i det grumliga vattnet till ingen nytta när hon plötsligt hörde folket på stranden skrika i förskräckelse. Nar sedan en vattenvirvel uppstod runt båten greps hon av fruktan inför vad som komma skulle. Även hon hade hört sagan om den vidunderliga sjöålgen, men det var väl bara just en saga?

Kungen lugnade sin dotter men greps av en gränslös förskräckelse när en ålgkrona steg upp ur vattnet. Han kunde se rakt in i de brinnande röda ögonen och stod där helt oförmögen att ingripa när ålgen valde ut hans dotter till sitt offer. Virveln stillades, tystnaden lade sig över både folket i båten och på land. Prinsessan var borta! Var är alla landets krigare när de behövs som bäst? Så snart kungen kommit i land skickade han bud till alla landets krigare och kämpar att en gång för alla göra slut på detta rysansvärda monster.

De dryga 50 stoltaste och modigaste krigarna från när och fjärran skyndade till Theleborg. Man gillrade en falla och ställde sig för att slåss tills bestens huvud satt på en påle. Och efter en lång och seg strid där nästan alla av krigarna dog lyckades Ragnvald den Vittbereste trots sina svåra skador slå av dess vidunderliga huvud i ett endaste slag. Hela landet firade i flera dagar och kungen överöste Ragnvald med guld. Visst sörjde han sin dotter, men han hade ju ända tolv kvar.

Åttonde och sista strofen

Men vad hände då med ålgen? Jo dagen efter den stora striden gick man ut för att begrava dess kropp, men till folkets stora förvåning var den spårlöst försvunnen. Man tog för givet att någon stulit den eller baxnat den ner i det djupa hål som den kommit ur. Men vad var det för några blodiga spår som ledde ner emot sjön?

Ja det du! Men ålgen är ett mäktigt djur! Tänk dig för när du går på sjöns isar om vintern – ser det inte ut som sprickorna förföljer dig? Vågar du vistas på Theleborgs sjöar även när det är vindstilla? Vågar du över huvud taget vistas i Theleborg? Man kan aldrig vara riktigt säker!

Leve Ragnvald den Vittbereste!
Leve drömmen!


Texten är kopierad från den ursprungligen nedskriva och publicerade texten från Växjö Medeltidsförening efter samtal och medgivande från ansvariga inom föreningen. Sägnen är ett komplement till tätortsafarien som behandlar tätorten Växjö i Kronobergs län.
Det är sällan men stöter på en så omfattande dokumentation av en sägen av denna art.

Fjäderlös Tvåfoting

Annonser

17 mars, 2011 - Posted by | Uncategorized

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: